I Felt So Alive ~
Självklart börjar bloggen med ett deprimerande inlägg. *suck*
Allmänt | 2011-08-11 @ 03:52:48
Behöver absolut inte läsas om ingen vill eftersom jag ändå inte tror att det kommer ge så mycket "nöje" för läsarna ändå, om det inte är någon med extrem skadeglädje som läser dvs.
Kommer självklart roligare inlägg framöver.
Dom flesta tror säkert att jag enbart skriver det här för uppmärksamhet, eller att jag bara tycker synd om mig själv, men nej, så är det inte.
Dom flesta tror säkert att jag enbart skriver det här för uppmärksamhet, eller att jag bara tycker synd om mig själv, men nej, så är det inte.
Jag har varit stark så länge. Jag har hållit känslor, tankar & annat inom mig så länge. Men vad har det hjälpt mig själv egentligen? Ingenting. Absolut ingenting alls. Förutom ännu mer depressioer & samlade tankar att trycka ner mig själv ännu mer med.
Jag orkar inte hålla det inom mig längre, jag måste få skriva av mig.
Så, börjar väl nu..
För bara fyra dagar sedan mådde jag så sjukt bra, allt var helt underbart. Jag hade allt varje tonårstjej kan drömma om. Allt man kunde önska sig.
Så, börjar väl nu..
För bara fyra dagar sedan mådde jag så sjukt bra, allt var helt underbart. Jag hade allt varje tonårstjej kan drömma om. Allt man kunde önska sig.
Jag har aldrig känt mig mer levande, älskad. Jag har aldrig kunnat känna mig så självsäker på mig själv som jag gjorde då.
Jag hade (har?) aldrig varit så kär & känt mig så omtyckt & älskad tillbaka.
Allt rullade på & det var helt perfekt. Livet var verkligen, som man säger, en dans på rosor. Allt kändes så enkelt, det hela var så äkta.
Men även för fyra dagar sedan mot kvällningen förstördes det. Jag förstörde det. Allt.
Jag kommer aldrig kunna förlåta mig själv för det jag sa & gjorde mot honom den kvällen. Han kommer aldrig mer kunna älska mig igen.
Jag gjorde bort mig totalt.
Jag önskar verkligen att jag aldrig gjorde som jag gjorde, vårat förhållande var helt perfekt. Det hela var som en stor, lycklig dröm. Och han var min prins.
Och skulle jag inte ha gjort det jag gjorde så vet jag att det skulle ha fungerat. Att det hade funnits en framtid mellan oss. Men så gjorde jag det tyvärr, jag orkade inte hålla det inom mig längre.
Och nu är allt förstört för att jag inte var stark nog..
Jag har aldrig känt mig så skuldmedveten som jag gör nu.
Jag har heller aldrig ångrat något så micket i mitt liv som jag ångrar detta.
Faktum är att jag aldrig brukar ångra saker, utan bara brukar låta livet rulla på vad som än händer.
Men nu är det svårare. Mycket svårare.
Jag önskar att det fanns något sätt att få det att fungera på igen, en ny start på det hela. Men det finns det inte, det jag gjorde är oförlåtligt. Både för mig själv & honom.
Ligger i sängen & skriver nu, orkar inte resa mig upp. Orkar inte engagera mig i att göra något längre.
Kan inte gråta längre, det känns som tårkanalerna har slutat fungera. Eller att tårarna har tagit slut för gott.
Jag känner mig så tom men ändå så nedtyngd. Så död. Jag känner mig som en jävla zombie.
Jag vet att jag måste rycka upp mig, men det är inte så enkelt så kort efter att allt har hänt. Jag måste få mer tid på mig innan jag kan göra detta.
Men visst, jag får absolut skylla mig själv för att det blev som det blev. Att jag mår som jag gör.
Jag saknar honom så mycket, jag önskar verkligen att något gick att göra åt detta.
Jag skulle bli så lycklig av att träffa honom & umgås åtminstone som vänner.
Eller en blick som skulle visa att "Allt är okej".
Mest av allt av att kunna se honom lycklig.
Men aja. Jag är inte värd honom, han är för bra för mig. Han förtjänar någon mycket bättre än mig. Någon som inte beter sig som ett sikken jävla psykbryt.
Han förtjänar den bästa, & hon finns där ute nånstanns för honom.
Aja, slutklagat nu.
Men vill iallafall skriva att jag är riktigt tacksam över tiden med honom, det var helt underbart så länge det varade.
Jag hade (har?) aldrig varit så kär & känt mig så omtyckt & älskad tillbaka.
Allt rullade på & det var helt perfekt. Livet var verkligen, som man säger, en dans på rosor. Allt kändes så enkelt, det hela var så äkta.
Men även för fyra dagar sedan mot kvällningen förstördes det. Jag förstörde det. Allt.
Jag kommer aldrig kunna förlåta mig själv för det jag sa & gjorde mot honom den kvällen. Han kommer aldrig mer kunna älska mig igen.
Jag gjorde bort mig totalt.
Jag önskar verkligen att jag aldrig gjorde som jag gjorde, vårat förhållande var helt perfekt. Det hela var som en stor, lycklig dröm. Och han var min prins.
Och skulle jag inte ha gjort det jag gjorde så vet jag att det skulle ha fungerat. Att det hade funnits en framtid mellan oss. Men så gjorde jag det tyvärr, jag orkade inte hålla det inom mig längre.
Och nu är allt förstört för att jag inte var stark nog..
Jag har aldrig känt mig så skuldmedveten som jag gör nu.
Jag har heller aldrig ångrat något så micket i mitt liv som jag ångrar detta.
Faktum är att jag aldrig brukar ångra saker, utan bara brukar låta livet rulla på vad som än händer.
Men nu är det svårare. Mycket svårare.
Jag önskar att det fanns något sätt att få det att fungera på igen, en ny start på det hela. Men det finns det inte, det jag gjorde är oförlåtligt. Både för mig själv & honom.
Ligger i sängen & skriver nu, orkar inte resa mig upp. Orkar inte engagera mig i att göra något längre.
Kan inte gråta längre, det känns som tårkanalerna har slutat fungera. Eller att tårarna har tagit slut för gott.
Jag känner mig så tom men ändå så nedtyngd. Så död. Jag känner mig som en jävla zombie.
Jag vet att jag måste rycka upp mig, men det är inte så enkelt så kort efter att allt har hänt. Jag måste få mer tid på mig innan jag kan göra detta.
Men visst, jag får absolut skylla mig själv för att det blev som det blev. Att jag mår som jag gör.
Jag saknar honom så mycket, jag önskar verkligen att något gick att göra åt detta.
Jag skulle bli så lycklig av att träffa honom & umgås åtminstone som vänner.
Eller en blick som skulle visa att "Allt är okej".
Mest av allt av att kunna se honom lycklig.
Men aja. Jag är inte värd honom, han är för bra för mig. Han förtjänar någon mycket bättre än mig. Någon som inte beter sig som ett sikken jävla psykbryt.
Han förtjänar den bästa, & hon finns där ute nånstanns för honom.
Aja, slutklagat nu.
Men vill iallafall skriva att jag är riktigt tacksam över tiden med honom, det var helt underbart så länge det varade.
Du kommer för alltid ha en stor plats i mitt hjärta.
Missy
Kommentera inte inlägget tack, kommer med nåt roligare inlägg senare.